Igår kollade jag på Sofias änglar. Ett program som jag gillar att se. Gillar är väl kanske fel ord, men jag följer det. Att se människor som gått igenom så mycket som sedan får hjälp. Gårdagens avsnitt fastnade i mitt huvud. Det var en familj med 7 barn. Pappan hade tagit självmord, så mamman var själv nu med alla barnen i ett hus som han skulle ha renoverat ihop med barnen. Hon var så arg på honom för att han hade valt att lämna henne själv med barnen, att barnen fick växa upp utan en pappa. Hon fick prata med en som jobbar just med självmord. Där sa en kvinna till henne att man gör inte ett val när man begår självmord. När man är där så ser man ingen annan väg. Att man känner att familjen har det bättre utan en. Man vill inte vara i vägen. Detta fastnade i mitt huvud. Jag håller så med att det inte är ett val. Man ser bara inte en framtid och det gör så ont att leva. När jag har mått som sämst har jag ett mantra i huvudet - Bättre att ha en fråvnvarande mamma än ingen mamma alls. Det är så jag får tänka när jag känner att jag inte orkar vara den mamma jag vill vara. Jag har tre helt underbara barn. Dessa tjejer får mig att orka kämpa. Jag vet ju inte vart livet kommer ta vägen, men jag vet att jag kommer kämpa för deras skull. Saknar dom så mycket nu när jag skriver detta. L har haft feber och mått dåligt igår. Det ör då jag blir så arg på min sjukdom som gör att jag inte orkar. Jag hade önskat att D kunde köra henne till mig så han slapp vabba då jag är ju hemma redan. Tyvärr klarar jag inte det. Speciellt inte nu med ändring i mina mediciner. Mår inte alls bra nu, men det ska väl bli bättre när medicinerna börjar funka och det blir mer stabilitet med medicinerna. Nu trappas en ut och en trappas in. Så det är mycket ångest och jobbiga tankar. Min OCD är hemsk just nu.

Jag hoppas bara mina barn kan se när dom blir stora att jag faktiskt har kämpat, att jag inte har gett upp. Att jag bara har velat deras bästa. Att jag önskat att jag kunnat vara mer mamma för dom. Den som har tagit det sämst är F. Tidigare mådde hon väldigt dåligt över att inte kunna vara hos mig så mycket som hon vill. Innan jag blev sjuk så bodde hon hos mig och var hos sin pappa varannan helg. Jag vet att det var ett bra beslut då, hoppas bara hon förstår det när hon blir stor. L och E var så små när jag blev sjuk, så dom vet inget annat direkt.

Nej nu får jag sluta skriva, tårarna rinner nu så jag knappt kan se vad jag skriver

Nu när hjärnan inte fungerar och att jag inte har koll. Känner att jag inte har koll på livet. Jag har ett kontrollbehov som gör att jag måste ha kontroll på allt. Nu när hjärnan inte orkar hålla i kontrollen så börjar jag organisera runt mig. Så jag fick idag en bra ide att greja hemma och rensa ut lite och organisera. Jag började med min garderob då jag har fått kläder från mamma som jag skulle få in. Jag rev ut massor och tänkte att jag skulle börja om. Efter en stund orkade jag inte fortsätta. Så nu ligger det kläder över allt som jag ska gå igenom. Tror detta också har med min ADHD att jag gärna startar projekt och har svårt att göra klart det. Även min bipoälra diagnos hjälper ju inte så mycket heller. Ja ja nu vet jag vad jag ska ta hand om i veckan.

Har idag lyckats gå ner och boka tvättstugan.

Idag var jag och lämnade blodprov på mitt litium. Tur jag inte har nålskräck som jag hade som barn. Nu måste jag ta prov varje vecka. Å jag är svår stuken, så dom brukar få göra flera försök. Nu är jag ju på labb och dom är ju mer vana, men det händer faktiskt att dom har svårt med mig. När jag väntade L så fick jag hyperemesis. Det är när man mår illa och spyr mer än vad som är normalt. Jag spyde mellan 5-10 ggr per dag hela graviditeten. Nej nu ljög jag. En vecka innan L ville komma ut så började jag må bra. Den graviditeten låg jag ofta på sjukhuset för att få dropp då jag inte fick behålla något. Innan L föddes så vägde jag 12 kilo mindre än innan jag blev gravid. Å eftersom L vägde 3045 och med fostervatten och allt så gick jag ner minst 15 kilo. När jag första gången kom in på sjukhuset så var jag på gynmottagningen, där försökte dom sätta en infart så jag kunde få dropp. Dom stack 6 ggr, sedan kom jag upp på avdelningen och där försökte dom 5 ggr, men dom lyckades inte heller. Så dom ringde på narkos som fick försöka sätta nål. Dom försökte 4 ggr, sen gick det. När man är uttorkad så är det svårt att sätta nål, och i och med att jag var svår innan så hade dom väldiga bekymmer.

Kollade på tv tidigare idag där tre diskuderade om missbruk är sjukdom eller ej. Den ena tyckte att det var ett missbruk som man själv hade valt. Den andra tyckte att det var en sjukdom och den tredje tyckte att det om man börjar med ett missbruk är självvalt men att det sedan blev en sjukdom. Detta är ett ämne som jag fastnar i. Ni vet ju min uppväxt sedan tidigare inlägg. Jag anser att det är en sjukdom. Det finns en missbruk gen som gör att vissa har lättare att hamna i ett missbruk. Eftersom min pappa har ett missbruk har jag den genen som gör att jag har lättare än andra att hamna i ett missbruk. Det är upp till en person om den väljer att dricka eller ta droger, men att vissa har lättare att fastna än andra. Idagens samhälle ser vi många som "självmedicinerar" då vården har svikit dom eller andra saker som gör att den personen inte själv klarar att ta kontakt med vården. När jag har legat inlagd träffade jag många som hade ADHD som hade "självmedicinerat" med droger. Jag kan på ett sätt förstå dom. Där jag befinner mig i livet nu så vet jag inte om jag själv hade provat det, men eftersom min uppväxt har sett ut som den har gjort så har jag tagit avstånd till droger. Nu har jag även tagit avstånd från alkohol. Nu är det ju delvis pga mina mediciner, men jag har hela mitt liv haft det tufft med fulla människor. Speciellt om dom har druckit öl, då det var det min pappa ofta drack.

För flera årsedan såg jag ett tv-pogram från ett behandlings hem för person som ska bli rena från alkohol och droger. Då sa en av dom som jobbade där att sluta med alkohol är svårare än att slute med heroin. Det beror på att vart du än går så finns det lockelser. Sedan är det hemsk för kroppen när man ska bli nykter. Jag tror ju starkt att min pappa inte skulle överleva om han blev nykter. Han har missbrukat så länge, så jag tror att kroppen kommer stänga av om han blev helt nykter.

Nu ska jag hitta en ny serie att titta på. Plöjer igenom serier som bara den.

Blir så jävla förbanad. ursäkta mitt språk, vill du inte läsa fler dåliga ord kan du låta bli att läsa detta blogginlägg.

Idag är det första april och det hör ju till traditionerna att man ska luras. Jag tycker att det är okej att luras, OM det inte handlar om saker man inte ska skämta om. Saker som kan få andra att må dåligt. Då är det inget roligt skämt.  Polisen hade lagt ut att dom skulle skaffa en kattavdelning, då dom inte hade tillräckligt med polishundar. Så dom skulle träna upp katter. Detta är ett skämt som var bra och ingen for illa.

Det som jag har sett på min fb och instagram är folk som lägger upp bilder på ett positivt graviditetstest. Som dom sedan skriver att dom luras. Detta är jävla otroligt! Varför vill man lura någon att man är gravid? Jag har som ni vet 3 godingar. Dom betyder allt för mig. Det som gär mig så arg är att det finns dom som kämpar massor med att bli med barn. Vissa kämpar år in och år ut. Dom försöker med ivf.  Att luras om en sådan sak är så genoma elak. Dom kämpar för något som vi andra inte behöver kämpa. Dom är så starka som kämpar. Jag tycker då att dessa skämt med gravtester är att det blir som en smäll i ansikten på dom. Vi har alla någon i våran bekantskap som har som kämpar med att få barn. Så ge fan i lägga ut sådant!!!!! Så jävla dåligt!!!!

Har kommit hem nu från ett kalas där vi firade en 55 åring. Är slut efter mycket skratt och god mat. Nu blir det lugnt ett tag.