Detta är ett ämne som för mig ligger väldigt nära mig. Jag har skrivit en del om att jag har en pappa som är allkoholist. Nu tänker jag ämna detta inlägg till hur det faktiskt har varit. Mina tankar på varför det har blivit som det har blivit. Hur det har påverkat mig. Detta är ett inlägg som för många kanske kommer vara jobbigt att läsa, men jag väljer att skriva detta i en förhoppning om att någon läser den och ser att dom inte är ensamma. Att det finns så många många barn som har gått och och går igenom detta. Min blogg är inte låst så allla kan läsa detta. Oavsett om du känner mig eller inte är du självklart välkommen att kontakta mig för att få råd och tips eller bara vill ha någon att prata med.

Man ser att många som tar droger eller alkohol ofta har en bakomliggande orsak som gör att den behöver självmedicinera. Jag ser på min pappa och vi är så lika som person. Rastlösheten, sömsvårigheter i perioder, svårt att göra nya saker, träffa människor kan vara väldigt jobbigt. Jag har fått diagnosen ADHD  redan som 9 åring. Har också en del andra diagnoser. Jag får mediciner för att göra att jag ligger mer plant i mitt humör, har medicin för mina sömnsvårigheter, min ångest, mina dalar. Pappa har aldrig fått den hjälpen, tror dock att han inte skulle ta den hjälpen nu, men hur har det varit för 20-25 år sedan? Hade han kommit så långt ner i sitt missbruk, eller hade han kunnat komma ur det genom medicin? Kollar man i fängelserna i Sverige är en stor % personer som har  ADHD och inte fått någon hjälp. Detta har lett till att dom har gjort kriminella saker, ta droger, stjäla för att få pengar till sitt missbruk. Vad hade hänt om man hade fångat upp dessa personer innan dom fall så långt ner? Jag tror faktiskt att det hade hjälpt min pappa massor om man hade fångat upp honom i rätt tid. Sen kommer man till problemet att missbrukar inte ser det som ett problem med deras missbruk, dom är inte beroende, det är bara skitsnack.

Hur är det då att växa upp med en pappa som dricker för mycket? Jo ska jag vara helt ärlig? HEMSKT!!!

Redan som 9-åring fick jag börja ta hand om min egen pappa. 9 År! Då är man bara barnet. Det är han som skulle ha tagit hand om mig. Det jag tidigt vill skriva och förtydliga här är att min pappa är min idol, en person som är genuit snäll, alltid ställer upp för alla. Jag skulle aldrig någonsin vilja byta ut min pappa, men jag önskar att jag hade kunnat byta bort hanns missbruk.

Att få bli förälder åt sin egen förälder har ta mig fan inte varit lätt. Jag är helt övertygad om att min barndom har format mig och traumatiserat mig på så många olika plan som ingen av er någonsin kommer att förstå.

Jag har alltid varit pappas flicka, följt honom överallt, ladugården, fiska, jaga, hålla på med djuren. Ja vi har alltid hängt ihop.

Nu kan jag se min äldsta dotter som är 9 år, hon hade aldrig klarat att ta det ansvar som jag gjorde. Samtidigt gör det mig ledsen att jag har behövt gå igenom detta, att jag har förlorat min barndom när jag ser på henna och vilket liv hon har. Kompisar, träningar, kunna ha kalas hemma mm. När man ser hennes glädje i allt. Jag kunde inte ha några kompisar, träna något. Skulle aldrig kunna komma iväg då pappa kanske var för full, svårt att lämna min bror, kontrollen över pappa. Detta har gjort att jag valde på ett sätt att bli en vårdare för pappa. Att alltid låta mitt liv formas av hans drickande.

Många som tänker på missbrukare överlag tänker bara på den som missbrukar, inte dom som står bredvid och får ta den största smällen. Spriten har inte bara styrt pappas liv, utan mitt också. Pappa har aldrig sett spriten som något fel, han mår bra av att dricka. Men att stå bredvid och se någon förstöra sitt liv på detta sätt är inte roligt. Att stå där och inte kunna göra något. Fast man förstår inte att man inte kan göra något, att det är missbrukarens beslut att dricka, Inte jag som väljer att dricka. Men det är jag som får stå där och ta koncekvenserna över det.

Att alltid i hela sitt liv gå och tror att det man gör inte räcker till, att man borde ha gjort mer, att man har misslyckats. Jag har alltid tagit på mig att det är mitt fel att pappa dricker, att jag borde ha gjort något annat. Att känna skuld över att man inte hittade alla falskor med sprit och kunnat hälla ut dom. Att man borde ha förstått att om vi åker in till stan en lördag fm betyder det inte att han vill köpa mer lördagsgodis till mig och min bror, utan att spriten/ölen är slut. Att gå med kännslan av att man missar något, att man inte har haft full kontroll på situationen är en känsla som förgör en människa.

När man som barn sitter och iaktar sin pappa och räknar hur många öl man har sett honom dricka och sen vet att han troligen har druckit det dubbla antalet då man vet att man har missat dom flesta. Att man försöker få honom att gå och lägga sig för att inte dricka mer.

Redan som 10-11 år visste jag att om han började bli full att man skulle laga mat och ge honom kaffe för att det inte skulle gå för fort utför. 10 år!!! Det är sådant dom flesta lär sig när dom själva kommer upp i 18-20 års dåldern, när dom själva testar sina gränser med allkohol. Detta lärde jag mig alltså som barn.

Jag mådde väldigt dåligt om jag visste att pappa var själv, för då visste jag inte i vilket skick jag skulle hitta honom i om några timmar när man kom hem. Detta gjorde att jag var ett plåster på honom. Jag kontrollerade, läste av honom konstant.

Skammen och skulden man alltid har levt med har verkligen satt sina spår. Jag har sett och varit med om saker jag verklgen inte skulle vilja någon annan skulle få gå igenom.

Något jag nu brottas med varje dag är att det inte var mitt fel, inte min skam att bära, att jag inte har kunnat göra på något annat sätt. Jag försöker alltid att tänka att jag faktiskt bara vara ett barn, ett barn som fick växa upp alldelles för fort. Det ligger inte i ett barns ansvar att få sin pappa nykter eller att ta hand om han.

Jag har nu accepterat att min pappa aldrig kommer bli nykter. Det finns inget jag kan göra för att ändra på det. Jag får njuta av dom dagar som det är bättre och vi kan ha en bra relation. Jag har under mina vuxenår byggt upp murar för att skydda mig. För att inte hamna tillbaka i det gamla som gör att jag vill ha kontrollen igen, att gå och vara orolig. När min pappa ringer mig eller jag ringer honom har jag analyserat hur många öl det har druckits under dagen på en micro sekund. Redan vid ordet Hej så hör jag. Har han druckit har jag sagt att han får ringa en annan dag när han kan föra ett samtal och lagt på. Har sen sagt att han aldrig ska ringa mig när han är full. I perioder fungerar det jättebra, visst vet jag att pappa dricker något varje dag, men det är skillnade på 1-2 öl och 6-7 st. Sen kommer perioder då pappa inte mår bra och dricker mer. Jag vet ungefär när dessa peridoer kommer. Detta gör att jag då kan hantera det bättre och tänka - ja nu är det höst, nu är det en högtid mm som jag vet att pappa dricker mer vid. Har nu också börjat lära mig vilka situationer som förvärrar drickandet. Det är tyvärr när det blir förmycket folk runt honom. Vi är en stor släkt som försöker ses lite då och då. Jag älskar släktträffarna, se mina barn leka med sina sysslingar. Tyvärr är det sådana tillfällen pappa inte klara av. Det blir allt för ofta för mycket drickande då. Detta resulterar till att jag börjar flera veckor innan vi ska ses att bygga upp en oror, jag försöker intala mig själv att jag inget kan göra, att jag får acceptera situationen och försöka förklara för mina barn så mycket jag kan om varför morfar blir full. Vi hade en släktträff i maj nu. Det gick inte så bra som jag hade hoppats. Det slutade med att efter bara några timmar fick vi åka hem. Pappa var för full, jag mådde skit, var arg och ledsen på samma gång. Ville inte att mina barn skulle se sin mamma bryta ihop och skälla på deras morfar. Det är med sorg i hjärtat jag nu antagligen inte kommer vara med på släktträffer där min pappa kommer vara med och jag inte kommer kunna köra hem honom lätt om det går för mycket utför. Mina barn speciellt F är så intresserad av sina syssling, frågar mycket och vill träffa dom. Men för att skydda dom och mig själv känner jag att detta tyvärr få bli så här nu. Dom får träffa sin morfar och jag får träffa min pappa när vi är själva. Just nu klarar jag inte av att stå som jag gjorde i maj. Det som hände i maj har gjort att jag inte har haft mycket kontakt med pappa över huvudtaget nu. Vi har inte setts sedan dess. Först så var det för att jag behövde tänka på hur jag vill fortsätta träffa honom, vill jag riva upp dessa murar jag har byggt upp igen? Kommer jag klara av att släppa kontrollen igen? För vems skull är det jag vill förtsätta ses? Kommer jag klara av att se honom dricka igen? Släktträffen drog upp många minnen som jag har kämpat så med att gömma långt inom mig. Jag vill verkligen kunna umgås och njuta av att se min älskade pappa träffa och mysa med sina barnbarn. Jag vill att dom ska minnas morfar som den underbara person han är bakom sitt missbruk. Jag vill att dom ska se honom så som jag ser på honom. Den person som är så snäll, vill alla väl och alltid finns där på sitt sätt. Jag vill kunna se tillbaka och minnas den tid när han gick i ladugården och visade barnen djuren. Barnens alla frågor om djur och allt som morfar kan.

Ja så till mina släktningar som ev läser detta. Jag vill inget hellre än att träffas, men tyvärr klara jag inte av att se min älskade pappa dricka så mycket som det tyvärr blir då. Det drar upp förmycket från det förflutna