Igår kollade jag på Sofias änglar. Ett program som jag gillar att se. Gillar är väl kanske fel ord, men jag följer det. Att se människor som gått igenom så mycket som sedan får hjälp. Gårdagens avsnitt fastnade i mitt huvud. Det var en familj med 7 barn. Pappan hade tagit självmord, så mamman var själv nu med alla barnen i ett hus som han skulle ha renoverat ihop med barnen. Hon var så arg på honom för att han hade valt att lämna henne själv med barnen, att barnen fick växa upp utan en pappa. Hon fick prata med en som jobbar just med självmord. Där sa en kvinna till henne att man gör inte ett val när man begår självmord. När man är där så ser man ingen annan väg. Att man känner att familjen har det bättre utan en. Man vill inte vara i vägen. Detta fastnade i mitt huvud. Jag håller så med att det inte är ett val. Man ser bara inte en framtid och det gör så ont att leva. När jag har mått som sämst har jag ett mantra i huvudet - Bättre att ha en fråvnvarande mamma än ingen mamma alls. Det är så jag får tänka när jag känner att jag inte orkar vara den mamma jag vill vara. Jag har tre helt underbara barn. Dessa tjejer får mig att orka kämpa. Jag vet ju inte vart livet kommer ta vägen, men jag vet att jag kommer kämpa för deras skull. Saknar dom så mycket nu när jag skriver detta. L har haft feber och mått dåligt igår. Det ör då jag blir så arg på min sjukdom som gör att jag inte orkar. Jag hade önskat att D kunde köra henne till mig så han slapp vabba då jag är ju hemma redan. Tyvärr klarar jag inte det. Speciellt inte nu med ändring i mina mediciner. Mår inte alls bra nu, men det ska väl bli bättre när medicinerna börjar funka och det blir mer stabilitet med medicinerna. Nu trappas en ut och en trappas in. Så det är mycket ångest och jobbiga tankar. Min OCD är hemsk just nu.

Jag hoppas bara mina barn kan se när dom blir stora att jag faktiskt har kämpat, att jag inte har gett upp. Att jag bara har velat deras bästa. Att jag önskat att jag kunnat vara mer mamma för dom. Den som har tagit det sämst är F. Tidigare mådde hon väldigt dåligt över att inte kunna vara hos mig så mycket som hon vill. Innan jag blev sjuk så bodde hon hos mig och var hos sin pappa varannan helg. Jag vet att det var ett bra beslut då, hoppas bara hon förstår det när hon blir stor. L och E var så små när jag blev sjuk, så dom vet inget annat direkt.

Nej nu får jag sluta skriva, tårarna rinner nu så jag knappt kan se vad jag skriver