Alla inlägg under januari 2018

Av Linda - 19 januari 2018 11:04

Ja livet är som en enda stor bergodalbana. Upp och ner, hit å dit. Som många har läst på fb har jag valt att göra slut med Marcus. Inget roligt beslut, men ett beslut jag har varit tvungen att ta för min egen skull.


Igår var min älskade extra mamma här och fikade lite på fm. Åt årets första semla. Mummmmmsss. Hon hade med sig en tavla med diamond painting. Är min nya hobby Tänker er att det är som att sy korstygn fast man klistrar fast pärlor enligt ett mönster. Jätte fina blir dom. Väldigt bra nu när tankarna far runt som värsta stormen i huvudet. 

På eftermiddagen hade jag återbesök på ortopeden med min fot. Det är en rejäl stukning med uttämda ledband och en ev spricka i knölen på utsidan av foten. Har ont som fan, men finns inget att göra mer än att ha foten lindad och vila.

Å mitt i allt detta nu så drar det igång massor runt F. Möten hela tiden och samtal. Ja man är ju inte sysslolös precis. =) 


Idag ska jag bara ta det lugnt och bara pärla.

Av Linda - 16 januari 2018 14:22

Nu är det full fart känns det som.  I söndags snubblade jag över Marcus hund och fick troligen en spricka i foten. Ska på återbesök på torsdag och kolla foten mer när svullnaden har gått ner. Jag satt i köket och pusslade och när jag skulle resa mig upp såg jag inte att han hade lagt sig nästan precis vid min stol. Så jag snubblar till på honom och ramlar omkull. Får foten under mig och ja ni kan ju gissa vilka ord som åkte ur min mun då. Satte mig i soffan och foten bara svullnade mer och mer. Ringde 1177 efter en stund. Och dom tyckte en läkare skulle se på den. Ja och efter fem timmar på akuten så blev foten lindad hårt och jag fick åka hem. Nu ska jag tillbaka på torsdag och kolla upp foten mer. Har även varit hos tandläkaren idag. Så nu gör det ont lite var stans. ja ja lika bra att ta allt på en gång.

Imorgon börjar Fs trampolin igen. Som hon har längtat. Härligt med rutiner som kommer igång för oss alla igen. Både jag och F är ju i ganska stort behov av att livet rullar på i rutiner så man vet vad som händer.


Av Linda - 13 januari 2018 13:29

När man ger någon råd så säger man oftast - Följ ditt hjärta. Lyssna på din magkänsla. Men när man inte vet vad magen eller hjärtat vill, eller om dom vill olika. Hur gör man då? Är det mitt förflutna som spökar? Är det min bipolära diagnos som kickar in? Min dåliga självkänsla? Hur vet man vad som är bäst för sig själv? Ska man kämpa? Hur länge ska man kämpa? Ja som ni läser så är det totalt kaos i mina tankar. Vet att pga min bipoläritet så gör jag saker väldigt hastigt. Men vart går gränsen för ett hastigt beslut och ett beslut för att skydda sig själv? Man måste ju mötas från båda håll. Kompromissa som det så fint heter. När ?viker? /ger man sig för mycket? Är jag extra känslig som person? Ja det är jag nog, men är det en ?dålig? sak?
Jag har i flera år försökt att få komma till en kurator eller psykolog. Jag behöver få hjälp att bearbeta saker från mitt förflutna nu! Jag märker att allt gammalt kommer ikapp mig å jag kan inte hantera det. Det går ut över personer som betyder massor för mig. Man ska väga för och nackdelar. Men om jag ändå inte vet vad som är en för eller nackdel? Ser jag allt bara i svart? Eller bara i vitt? Passar jag i ett förhållande? Eller ska jag vara en ensamvarg? Vill jag leva ensam? Nej det vill jag inte, men vill jag ha det så här? Nej det vill jag inte. Vad ska man göra år det? Finns det en annan väg i livet som jag inte ser nu? Är jag i affekt nu å inte kan kompromissa? Eller kompromissar jag för mycket? Låter jag folk köra över mig? Är det min uppväxt med pappa som spökar? Eller har jag rätt att bli sårad å ledsen? Det kan ju vara båda sakerna som spelar roll. När man i hela livet blivit sviken av den personen som ska vara ens förälder sätter det stora spår. Ärr som aldrig läker. Är det det som gör att jag vill fly? Vad händer om jag stannar upp nu? Låter alla känslor få komma fram? Kommer jag falla ner i det djupa hålet depression igen? Chansen är väl stor även vilket jag än väljer att hålet är nära. Orkar jag ta mig upp igen? Själv? Öka mediciner?
Jag vill kämpa! Jag älskar denna personen! Men hur mycket kompromiss ska jag komma med? Är det som den säger att det kommer lugna sig? Eller kommer det vara såhär hela tiden? Man ska ge det tid sägs det. Tid? Hur mycket tid? Man vill ju inte se tillbaka och tänka att man borde ha gjort något för längesedan, men man vi ju inte heller se tillbaka och tänka att man nog gav det för lite tid. En person som jag med flera olika diagnoser har det så svårt när allting ändras från en dag till en annan, ja från timme till timme också för den delen.

Jag behövde få skriva ner alla mina tankar å frågor. Sorry för ett konstigt inlägg

Tidigare månad - Senare månad
Skapa flashcards