När man ger någon råd så säger man oftast - Följ ditt hjärta. Lyssna på din magkänsla. Men när man inte vet vad magen eller hjärtat vill, eller om dom vill olika. Hur gör man då? Är det mitt förflutna som spökar? Är det min bipolära diagnos som kickar in? Min dåliga självkänsla? Hur vet man vad som är bäst för sig själv? Ska man kämpa? Hur länge ska man kämpa? Ja som ni läser så är det totalt kaos i mina tankar. Vet att pga min bipoläritet så gör jag saker väldigt hastigt. Men vart går gränsen för ett hastigt beslut och ett beslut för att skydda sig själv? Man måste ju mötas från båda håll. Kompromissa som det så fint heter. När ?viker? /ger man sig för mycket? Är jag extra känslig som person? Ja det är jag nog, men är det en ?dålig? sak?
Jag har i flera år försökt att få komma till en kurator eller psykolog. Jag behöver få hjälp att bearbeta saker från mitt förflutna nu! Jag märker att allt gammalt kommer ikapp mig å jag kan inte hantera det. Det går ut över personer som betyder massor för mig. Man ska väga för och nackdelar. Men om jag ändå inte vet vad som är en för eller nackdel? Ser jag allt bara i svart? Eller bara i vitt? Passar jag i ett förhållande? Eller ska jag vara en ensamvarg? Vill jag leva ensam? Nej det vill jag inte, men vill jag ha det så här? Nej det vill jag inte. Vad ska man göra år det? Finns det en annan väg i livet som jag inte ser nu? Är jag i affekt nu å inte kan kompromissa? Eller kompromissar jag för mycket? Låter jag folk köra över mig? Är det min uppväxt med pappa som spökar? Eller har jag rätt att bli sårad å ledsen? Det kan ju vara båda sakerna som spelar roll. När man i hela livet blivit sviken av den personen som ska vara ens förälder sätter det stora spår. Ärr som aldrig läker. Är det det som gör att jag vill fly? Vad händer om jag stannar upp nu? Låter alla känslor få komma fram? Kommer jag falla ner i det djupa hålet depression igen? Chansen är väl stor även vilket jag än väljer att hålet är nära. Orkar jag ta mig upp igen? Själv? Öka mediciner?
Jag vill kämpa! Jag älskar denna personen! Men hur mycket kompromiss ska jag komma med? Är det som den säger att det kommer lugna sig? Eller kommer det vara såhär hela tiden? Man ska ge det tid sägs det. Tid? Hur mycket tid? Man vill ju inte se tillbaka och tänka att man borde ha gjort något för längesedan, men man vi ju inte heller se tillbaka och tänka att man nog gav det för lite tid. En person som jag med flera olika diagnoser har det så svårt när allting ändras från en dag till en annan, ja från timme till timme också för den delen.

Jag behövde få skriva ner alla mina tankar å frågor. Sorry för ett konstigt inlägg