Senaste inläggen

Av Linda - 19 januari 2018 11:04

Ja livet är som en enda stor bergodalbana. Upp och ner, hit å dit. Som många har läst på fb har jag valt att göra slut med Marcus. Inget roligt beslut, men ett beslut jag har varit tvungen att ta för min egen skull.


Igår var min älskade extra mamma här och fikade lite på fm. Åt årets första semla. Mummmmmsss. Hon hade med sig en tavla med diamond painting. Är min nya hobby Tänker er att det är som att sy korstygn fast man klistrar fast pärlor enligt ett mönster. Jätte fina blir dom. Väldigt bra nu när tankarna far runt som värsta stormen i huvudet. 

På eftermiddagen hade jag återbesök på ortopeden med min fot. Det är en rejäl stukning med uttämda ledband och en ev spricka i knölen på utsidan av foten. Har ont som fan, men finns inget att göra mer än att ha foten lindad och vila.

Å mitt i allt detta nu så drar det igång massor runt F. Möten hela tiden och samtal. Ja man är ju inte sysslolös precis. =) 


Idag ska jag bara ta det lugnt och bara pärla.

ANNONS
Av Linda - 16 januari 2018 14:22

Nu är det full fart känns det som.  I söndags snubblade jag över Marcus hund och fick troligen en spricka i foten. Ska på återbesök på torsdag och kolla foten mer när svullnaden har gått ner. Jag satt i köket och pusslade och när jag skulle resa mig upp såg jag inte att han hade lagt sig nästan precis vid min stol. Så jag snubblar till på honom och ramlar omkull. Får foten under mig och ja ni kan ju gissa vilka ord som åkte ur min mun då. Satte mig i soffan och foten bara svullnade mer och mer. Ringde 1177 efter en stund. Och dom tyckte en läkare skulle se på den. Ja och efter fem timmar på akuten så blev foten lindad hårt och jag fick åka hem. Nu ska jag tillbaka på torsdag och kolla upp foten mer. Har även varit hos tandläkaren idag. Så nu gör det ont lite var stans. ja ja lika bra att ta allt på en gång.

Imorgon börjar Fs trampolin igen. Som hon har längtat. Härligt med rutiner som kommer igång för oss alla igen. Både jag och F är ju i ganska stort behov av att livet rullar på i rutiner så man vet vad som händer.


ANNONS
Av Linda - 13 januari 2018 13:29

När man ger någon råd så säger man oftast - Följ ditt hjärta. Lyssna på din magkänsla. Men när man inte vet vad magen eller hjärtat vill, eller om dom vill olika. Hur gör man då? Är det mitt förflutna som spökar? Är det min bipolära diagnos som kickar in? Min dåliga självkänsla? Hur vet man vad som är bäst för sig själv? Ska man kämpa? Hur länge ska man kämpa? Ja som ni läser så är det totalt kaos i mina tankar. Vet att pga min bipoläritet så gör jag saker väldigt hastigt. Men vart går gränsen för ett hastigt beslut och ett beslut för att skydda sig själv? Man måste ju mötas från båda håll. Kompromissa som det så fint heter. När ?viker? /ger man sig för mycket? Är jag extra känslig som person? Ja det är jag nog, men är det en ?dålig? sak?
Jag har i flera år försökt att få komma till en kurator eller psykolog. Jag behöver få hjälp att bearbeta saker från mitt förflutna nu! Jag märker att allt gammalt kommer ikapp mig å jag kan inte hantera det. Det går ut över personer som betyder massor för mig. Man ska väga för och nackdelar. Men om jag ändå inte vet vad som är en för eller nackdel? Ser jag allt bara i svart? Eller bara i vitt? Passar jag i ett förhållande? Eller ska jag vara en ensamvarg? Vill jag leva ensam? Nej det vill jag inte, men vill jag ha det så här? Nej det vill jag inte. Vad ska man göra år det? Finns det en annan väg i livet som jag inte ser nu? Är jag i affekt nu å inte kan kompromissa? Eller kompromissar jag för mycket? Låter jag folk köra över mig? Är det min uppväxt med pappa som spökar? Eller har jag rätt att bli sårad å ledsen? Det kan ju vara båda sakerna som spelar roll. När man i hela livet blivit sviken av den personen som ska vara ens förälder sätter det stora spår. Ärr som aldrig läker. Är det det som gör att jag vill fly? Vad händer om jag stannar upp nu? Låter alla känslor få komma fram? Kommer jag falla ner i det djupa hålet depression igen? Chansen är väl stor även vilket jag än väljer att hålet är nära. Orkar jag ta mig upp igen? Själv? Öka mediciner?
Jag vill kämpa! Jag älskar denna personen! Men hur mycket kompromiss ska jag komma med? Är det som den säger att det kommer lugna sig? Eller kommer det vara såhär hela tiden? Man ska ge det tid sägs det. Tid? Hur mycket tid? Man vill ju inte se tillbaka och tänka att man borde ha gjort något för längesedan, men man vi ju inte heller se tillbaka och tänka att man nog gav det för lite tid. En person som jag med flera olika diagnoser har det så svårt när allting ändras från en dag till en annan, ja från timme till timme också för den delen.

Jag behövde få skriva ner alla mina tankar å frågor. Sorry för ett konstigt inlägg

Av Linda - 1 november 2017 13:58

Ja inte händer det mycket med att få information från BUP om F. Dom ringde upp mig förra onsdagen och sa att dom som håller i våran kontakt hos dom skulle ringa upp min under förra veckan och ge mig den information som jag vill ha. Ja hur har det gått??? Jo ingen har ringt än!!! En vecka har alltså gått. Nu är det inte många arbetsdagar kvar tills vi ska ha stormötet på skolan. Behöver liksom informationen nu. Så idag har jag ringt BUPs rådgivning igen och bett att dom ska ringa upp mig. Får väl se om dom gör det under dagen nu eller om jag for fortsätta jaga dom. Vill inte behöva jaga dom imorgon då L kommer hit ikväll och vi ska ha massa mys och göra saker imorgon. Vill inte då behöva sitta i telefon och försöka få någon att läsa upp vad som står i Fs journal. Ja ja det får väl bli som det blir. Kommer bli skogstokig om jag inte får informationen innan tisdag.


Helgen har bestått i en massa shopping kan man säga. I fredags åkte jag och Marcus till skövde och köpte skor till både honom och mig. På fredagkväll lagade vi god mat och såg på idol. Å jag färgade håret. Blev riktigt nöjd.

Lördag fm blev en tur i skogen, annars var det lugnt


Söndag morgon drog jag, mamma, Ing-Marie och Zandra till ullared för shopping och en övernattning. Gud så roligt vi har haft. Mycket skratt och interna skämt blev det.  Så nu har jag shoppat lite julklappar. Är nästan klar nu. Är lite mer till barnen å så kvar, men det får man kolla på en annan dag.


Nu håller jag på och skriver inlägg jag ska posta på instagram nästa vecka då det är jag som gästpostar då. Så kolla in instagram och @psykofobi nästa vecka, eller ja nu funkar ju med. 


Sitter nu och väntar på L ska komma. Hon ska vara själv hos mig idag till imorgon. Ikväll ska vi nog inte göra så mycket, utan bara vara hemma och ta det lugnt. Imorgon har vi lite grejer planerat gå på skattjakt och kolla på fiskar på fm, sen åker vi till min mormor och morfar ihop med min mamma.


Nej nu ska jag fortsätta greja lite med allt jag håller på med.

Av Linda - 25 oktober 2017 09:42

Hur jävla svårt ska det vara att ta tag i saker? Nu kommer ett inlägg jag verkligen känner att jag måste få skriva av mig. Kommer bli ett argt inlägg känns det som.

Vi håller på och kämpar för att F ska få en ADHD- utredning. Ja ja jag tror att vi båda kämpar för det, lite svårt att veta iblnad. Vi har varit på BUP och haft ett samtal med Fs lärare. Allt lät så bra. Vi skulle ha tät kontakt med skolan, både för att se vad som funkar och inte. Kändes äntligen som att någon tog detta på allvar. Att vi skulle arbeta för att Fs ska få den bästa situation som möjligt i skolan. 

Efter mötet med BUP skulle BUP prata med skolan och även ta upp henne på ett möte med andra som jobbar i teamet som skan finns runt F på sjukhuset, Läkare mm. Bup ringer mig dagen efter och säger att dom vill kontakta skolan och prata med dom, sen skulle dom kontakta mig. Ja detta är den 19 september dom säger det. Jag hör inget varken från BUp eller skolan. Så efter en vecka mailar jag Fs lärare och frågar vad som händer. Får svaret att jag skulle kontakta rektorn. Ringar, Mailar i över en vecka innan jag får ett mail om att vi ska ha ett stormöte med rektor,lärare,skolsköterska,skolpedagog,speciallär
are och kurator.  Tyvärr blir detta mötet inställt då fröken blir sjuk. Det är sådant som kan hända, inget man kan göra något åt. Fröken är sjuk i nästan två veckor. När hon kommer tillbaka så får vi inte någon ny tid för mötet. Jag blir då väldigt frustrerad och dra iväg ett riktigt surt mail till rektorn att nu får det faktsikt hända något! Det är inte meningen att hela denna terminen ska hinna gå utan att något görs eller planeras. Jag förstår inte varför det ska ta flera veckor efter att fröken har varit tillbaka och ingen ny tid har bokats. Jag ställer även en fråga om att jag vill ha med en fritidsledare som jobbar 40 min i veckan själv med F på stormötet. Där dom jobbar med många av dom saker som vi ser som ett problem/utmaning för henne. Rektorn som annars aldrig är snabb på att höra av sig, svara mig efter bara 1 minut att han ska kolla på en ny tid och höra av sig till oss.

Nu idag fick jag ett mail om en ny tid för mötet. Så på två dagar har han fixat tiden när jag väl blev sur och ifrågasatte hur dom tänker. Hade dom tagit tag i det direkt när fröken var tillbaka hade vi säkert redan haft mötet och en plan hade förhoppningsvis planerats. Så ytterliggare två veckor slängda åt helvete.

Vet fortfarande inte om fritidsledaren ska vara med, men jag hoppas verkligen det. Så nu ska jag fixa fram all information om vad som är sagt och vilken hjälp vi kan kräva från skolan nu. Sitter och väntar på att BUP ska ringa upp så jag får se vad deras plan är. Har ju inte hört något från dom sedan 19 sep. Så att när väl mötet är dags nu den 7 nov ska jag ha all information innan jag sätter min fot på det mötet.  Ska veta vad BUP tycker, Vilka skyldigheter skolan har mm. Kommer inte ge upp. Hon SKA få sin utredning! Om det nu visar att hon inte har ADHD som jag är övertygad om att hon har så är det väl bra, MEN om jag nu har rätt så ska hon få hjälpen nu!!!! 

Jag fick min ADHD diagnos när jag var 9 år fick en hel del insatser insatta i skolan och så, men jag tror att om jag hade fått prova medicin tidigare hade mitt liv sett annorlunda ut. Den 2 oktober fick jag börja medicinera för min ADHD. Bara 22 år försent!

Vill inte att F ska behöva gå igenom det jag har fått göra nu när det finns hjälp att få. Att fått medicin är nog det bästa som kunnat hända mig. Att hitta lugnet i sig, inte känna hur kroppen, hjärnan går på högvarv hela tiden.


Idag är det onsdag, Det betyder träning för F. Hon blev så glad över att det blir träning, då hennes tränare inte kunde träna dom idag fick dom hitta en ersättare. Marcus ska följa med och titta på henne. Hon blev så glad när hon ringde igår och frågade om Marcus ska följa med och titta på henne idag.  

Så nu ska jag fixa lite grejer här hemma, tror jag, om det inte blir boken som hägrar. Håller på med min bok. är jätteroligt, men tufft. River upp mycket samtidigt som det bearbetar mycket också.


Av Linda - 23 oktober 2017 11:06

Detta är ett ämne som för mig ligger väldigt nära mig. Jag har skrivit en del om att jag har en pappa som är allkoholist. Nu tänker jag ämna detta inlägg till hur det faktiskt har varit. Mina tankar på varför det har blivit som det har blivit. Hur det har påverkat mig. Detta är ett inlägg som för många kanske kommer vara jobbigt att läsa, men jag väljer att skriva detta i en förhoppning om att någon läser den och ser att dom inte är ensamma. Att det finns så många många barn som har gått och och går igenom detta. Min blogg är inte låst så allla kan läsa detta. Oavsett om du känner mig eller inte är du självklart välkommen att kontakta mig för att få råd och tips eller bara vill ha någon att prata med.


 

Man ser att många som tar droger eller alkohol ofta har en bakomliggande orsak som gör att den behöver självmedicinera. Jag ser på min pappa och vi är så lika som person. Rastlösheten, sömsvårigheter i perioder, svårt att göra nya saker, träffa människor kan vara väldigt jobbigt. Jag har fått diagnosen ADHD  redan som 9 åring. Har också en del andra diagnoser. Jag får mediciner för att göra att jag ligger mer plant i mitt humör, har medicin för mina sömnsvårigheter, min ångest, mina dalar. Pappa har aldrig fått den hjälpen, tror dock att han inte skulle ta den hjälpen nu, men hur har det varit för 20-25 år sedan? Hade han kommit så långt ner i sitt missbruk, eller hade han kunnat komma ur det genom medicin? Kollar man i fängelserna i Sverige är en stor % personer som har  ADHD och inte fått någon hjälp. Detta har lett till att dom har gjort kriminella saker, ta droger, stjäla för att få pengar till sitt missbruk. Vad hade hänt om man hade fångat upp dessa personer innan dom fall så långt ner? Jag tror faktiskt att det hade hjälpt min pappa massor om man hade fångat upp honom i rätt tid. Sen kommer man till problemet att missbrukar inte ser det som ett problem med deras missbruk, dom är inte beroende, det är bara skitsnack.


Hur är det då att växa upp med en pappa som dricker för mycket? Jo ska jag vara helt ärlig? HEMSKT!!!

Redan som 9-åring fick jag börja ta hand om min egen pappa. 9 År! Då är man bara barnet. Det är han som skulle ha tagit hand om mig. Det jag tidigt vill skriva och förtydliga här är att min pappa är min idol, en person som är genuit snäll, alltid ställer upp för alla. Jag skulle aldrig någonsin vilja byta ut min pappa, men jag önskar att jag hade kunnat byta bort hanns missbruk.

Att få bli förälder åt sin egen förälder har ta mig fan inte varit lätt. Jag är helt övertygad om att min barndom har format mig och traumatiserat mig på så många olika plan som ingen av er någonsin kommer att förstå.

Jag har alltid varit pappas flicka, följt honom överallt, ladugården, fiska, jaga, hålla på med djuren. Ja vi har alltid hängt ihop.

Nu kan jag se min äldsta dotter som är 9 år, hon hade aldrig klarat att ta det ansvar som jag gjorde. Samtidigt gör det mig ledsen att jag har behövt gå igenom detta, att jag har förlorat min barndom när jag ser på henna och vilket liv hon har. Kompisar, träningar, kunna ha kalas hemma mm. När man ser hennes glädje i allt. Jag kunde inte ha några kompisar, träna något. Skulle aldrig kunna komma iväg då pappa kanske var för full, svårt att lämna min bror, kontrollen över pappa. Detta har gjort att jag valde på ett sätt att bli en vårdare för pappa. Att alltid låta mitt liv formas av hans drickande.

Många som tänker på missbrukare överlag tänker bara på den som missbrukar, inte dom som står bredvid och får ta den största smällen. Spriten har inte bara styrt pappas liv, utan mitt också. Pappa har aldrig sett spriten som något fel, han mår bra av att dricka. Men att stå bredvid och se någon förstöra sitt liv på detta sätt är inte roligt. Att stå där och inte kunna göra något. Fast man förstår inte att man inte kan göra något, att det är missbrukarens beslut att dricka, Inte jag som väljer att dricka. Men det är jag som får stå där och ta koncekvenserna över det.

Att alltid i hela sitt liv gå och tror att det man gör inte räcker till, att man borde ha gjort mer, att man har misslyckats. Jag har alltid tagit på mig att det är mitt fel att pappa dricker, att jag borde ha gjort något annat. Att känna skuld över att man inte hittade alla falskor med sprit och kunnat hälla ut dom. Att man borde ha förstått att om vi åker in till stan en lördag fm betyder det inte att han vill köpa mer lördagsgodis till mig och min bror, utan att spriten/ölen är slut. Att gå med kännslan av att man missar något, att man inte har haft full kontroll på situationen är en känsla som förgör en människa.

När man som barn sitter och iaktar sin pappa och räknar hur många öl man har sett honom dricka och sen vet att han troligen har druckit det dubbla antalet då man vet att man har missat dom flesta. Att man försöker få honom att gå och lägga sig för att inte dricka mer.

Redan som 10-11 år visste jag att om han började bli full att man skulle laga mat och ge honom kaffe för att det inte skulle gå för fort utför. 10 år!!! Det är sådant dom flesta lär sig när dom själva kommer upp i 18-20 års dåldern, när dom själva testar sina gränser med allkohol. Detta lärde jag mig alltså som barn.

Jag mådde väldigt dåligt om jag visste att pappa var själv, för då visste jag inte i vilket skick jag skulle hitta honom i om några timmar när man kom hem. Detta gjorde att jag var ett plåster på honom. Jag kontrollerade, läste av honom konstant.



Skammen och skulden man alltid har levt med har verkligen satt sina spår. Jag har sett och varit med om saker jag verklgen inte skulle vilja någon annan skulle få gå igenom.


Något jag nu brottas med varje dag är att det inte var mitt fel, inte min skam att bära, att jag inte har kunnat göra på något annat sätt. Jag försöker alltid att tänka att jag faktiskt bara vara ett barn, ett barn som fick växa upp alldelles för fort. Det ligger inte i ett barns ansvar att få sin pappa nykter eller att ta hand om han.


Jag har nu accepterat att min pappa aldrig kommer bli nykter. Det finns inget jag kan göra för att ändra på det. Jag får njuta av dom dagar som det är bättre och vi kan ha en bra relation. Jag har under mina vuxenår byggt upp murar för att skydda mig. För att inte hamna tillbaka i det gamla som gör att jag vill ha kontrollen igen, att gå och vara orolig. När min pappa ringer mig eller jag ringer honom har jag analyserat hur många öl det har druckits under dagen på en micro sekund. Redan vid ordet Hej så hör jag. Har han druckit har jag sagt att han får ringa en annan dag när han kan föra ett samtal och lagt på. Har sen sagt att han aldrig ska ringa mig när han är full. I perioder fungerar det jättebra, visst vet jag att pappa dricker något varje dag, men det är skillnade på 1-2 öl och 6-7 st. Sen kommer perioder då pappa inte mår bra och dricker mer. Jag vet ungefär när dessa peridoer kommer. Detta gör att jag då kan hantera det bättre och tänka - ja nu är det höst, nu är det en högtid mm som jag vet att pappa dricker mer vid. Har nu också börjat lära mig vilka situationer som förvärrar drickandet. Det är tyvärr när det blir förmycket folk runt honom. Vi är en stor släkt som försöker ses lite då och då. Jag älskar släktträffarna, se mina barn leka med sina sysslingar. Tyvärr är det sådana tillfällen pappa inte klara av. Det blir allt för ofta för mycket drickande då. Detta resulterar till att jag börjar flera veckor innan vi ska ses att bygga upp en oror, jag försöker intala mig själv att jag inget kan göra, att jag får acceptera situationen och försöka förklara för mina barn så mycket jag kan om varför morfar blir full. Vi hade en släktträff i maj nu. Det gick inte så bra som jag hade hoppats. Det slutade med att efter bara några timmar fick vi åka hem. Pappa var för full, jag mådde skit, var arg och ledsen på samma gång. Ville inte att mina barn skulle se sin mamma bryta ihop och skälla på deras morfar. Det är med sorg i hjärtat jag nu antagligen inte kommer vara med på släktträffer där min pappa kommer vara med och jag inte kommer kunna köra hem honom lätt om det går för mycket utför. Mina barn speciellt F är så intresserad av sina syssling, frågar mycket och vill träffa dom. Men för att skydda dom och mig själv känner jag att detta tyvärr få bli så här nu. Dom får träffa sin morfar och jag får träffa min pappa när vi är själva. Just nu klarar jag inte av att stå som jag gjorde i maj. Det som hände i maj har gjort att jag inte har haft mycket kontakt med pappa över huvudtaget nu. Vi har inte setts sedan dess. Först så var det för att jag behövde tänka på hur jag vill fortsätta träffa honom, vill jag riva upp dessa murar jag har byggt upp igen? Kommer jag klara av att släppa kontrollen igen? För vems skull är det jag vill förtsätta ses? Kommer jag klara av att se honom dricka igen? Släktträffen drog upp många minnen som jag har kämpat så med att gömma långt inom mig. Jag vill verkligen kunna umgås och njuta av att se min älskade pappa träffa och mysa med sina barnbarn. Jag vill att dom ska minnas morfar som den underbara person han är bakom sitt missbruk. Jag vill att dom ska se honom så som jag ser på honom. Den person som är så snäll, vill alla väl och alltid finns där på sitt sätt. Jag vill kunna se tillbaka och minnas den tid när han gick i ladugården och visade barnen djuren. Barnens alla frågor om djur och allt som morfar kan.


Ja så till mina släktningar som ev läser detta. Jag vill inget hellre än att träffas, men tyvärr klara jag inte av att se min älskade pappa dricka så mycket som det tyvärr blir då. Det drar upp förmycket från det förflutna


Av Linda - 21 oktober 2017 12:10

Innan jag börjar skirva om detta vill jag poängtera att jag i detta inlägg kommer skriva om män som sexuellt ofredrar kvinnor. Vet absolut att det kvar vara tvärt om också, men för att det ska bli lättare att skriva så skriver jag om männs ofredande. Sen skrivder jag män, men jag vet att det är långt ifrån alla män som har gjort detta. Men återigen för att det ska vara lättare att skriva, så skriver jag män.


Denna veckan har nog många av er sett hashtag #metoo på sociala medier, nyheter, tidningar, ja över det mesta. För er som läser och inte vet vad det menas med #metoo är att alla som har lagt upp denna hashtag på nätet har varit med om att ha blivit sexuellt ofredad på många olika plan, våldtäkt, tafsning, sexistiska skämt, sexuellt utnyttjad ja det finns så många saker den referera till. Den huvudsakliga poängen är att man inte är ensam, att det finns så många många mer som varit med om liknande saker. 

Man har alltid vetat att mörkertalet inom detta har varit stort då många kvinnor (mig själv också) har känt en skam, en räddsla, en osäkerhet som har gjort att man inte har vågat prata om det. Många känner att man kanske inte sa nej ordentligt, att det är ens eget fel. Detta har gjort att man inte har vågat säga något.


När detta startade så blev jag verkligen mörkrädd. Gud så många det är som verkligen har varit med om detta. Jag kan säga som så, Jag har mer vänner på fb som har blivit utnyttjade på något sätt, än vänner som inte har blivit det. Vi kvinnor måste stötta varandra och visa att man står inte ensam. Detta ska inte få gömmas i mörkret mer! Det är våra kroppar, vi bestämmer! Ett nej är ALLTID ett nej. Man ska inte kunna säga - hon var så full att hon får skylla sig själv, - hon hade för urringade tröja, för kort kjol. ja ursäkterna har vi låtit "godkänna" mäns syn på kvinnor är många.


Dom få fallen som verkligen polisanmälls blir oftast nedlagda pga för få bevis. Jag blir så arg. Om man inte kan anmälla och veta att nu ska rättvisann vinna, hur ska man då få allt detta att sluta hända? Om man inte får en bestraffning pga sitt handlande så lär vi ut att det är okej att göra vad du vill med en kvinnas kropp. Om man gör andra brott så får man ju straff och det visar att man inte accepterar detta beteende. Så varför ska man acceptera detta beteende?

Vi måste få till en bättre lagstiftning på detta. Jag anser att det är här vi måste börja. Visst är det bra att vi alla som varit med om detta nu kan komma ut från våra gömställen, men vad hjälper det att prata om det öppet om vi inte ändrar resultatet av dom handlingar som män gör mot kvinnor? Om vi inte kan ställa männen tillsvars vad spelar det då för roll att berätta? Detta är en fråga vi måste bolla över till regeringen. Det behövs bättre lagstiftning inom detta. 

Det vi vanliga svenssons kan göra att stå upp för dom kvinnor som väljer att berätta, Visa dom att det absolut inte är deras fel att det hände. oavsett hur fulla eller vilka kläder dom hade på sig är det inte deras fel. 

Om vi ser hur någon blir ofredad måste vi våga rycka in, både när det händer och sedan stötta kvinnan i anmällan.  Ser vi hur en person på jobbet känner sig obekväm när någon rör vid den, drar sexistiska skämt, ser hur den tafsar, MÅSET vi våga gå fram och fråga vad fan han håller på med! Sedan ta med kvinnan in till chefen och anmälla det där, är det så att chefen inte gör något, väljer att blunda eller kanske bara vägrar göra något och säger dom så fina orden - så farligt var det ju inte. Han menade inget illa. Nu är du nog lite överkänslig.

Måste man gå vidare. Chefens chef eller ja polisen.

Det som gör mig lite kluven nu är alla kvinnor som kommer fram och berättar hur olika kändisar har sexuellt ofredat dom, och hänger ut dom i media. Många av dessa kvinnor talar säkert sanning, men är också rädd att en del kvinnor väljer att säga det för att få uppmärksamhet. Ni som har följt nyheterna har nog inte kunnat missa allt detta runt Martin Timell på tv4. Jag blev först väldigt chockad, trodde absolut inte detta om honom, men som man brukar säga - i dom lugnaste vatten simmar dom farligaste fiskarna. Min första tanke var någon som ville förstöra för honom och ge honom ett dåligt ryckte, men när man har följt detta och nu igår fick höra Martin själv uttala sig om detta och att han erkänner att han har sagt och gjort saker, fick mig att ändra uppfattning. Det har alltså hänt! Enligt honom har han inte tänkt på att det har kunnat tolkats på detta sättet, här kommer detta in igen, Vi hittar en ursäkt som ska förklara att han inte menade något illa, utan bara ville skoja lite. Ja nu kommer mina tankar igen. ABSOLUT ingen ursäkt!! I min familj, närhet, vänner mm har vi en väldigt rå med hjärtlig jargong. Många som hör oss vänder sig ofta om och tittar på oss, men man märker direkt om någon inte har den humor som vi har. Då slutar man ju direkt. Man vill inte att någon ska känna sig obekväm eller ta åt sig. Martin borde ha kunnat känna av stämningen. Enligt honom själv så borde han ha gjort det, han borde ha förstått att det inte gick hem hos den personen. Martin säger nu att han ska söka hjälp för sitt beteende. Jag hoppas verkligen att han talar sanning och tar tag i det. 

Tv4 där emot har blundat för detta under så många år. Man har fått anmälningar på Martin, man har förstått att det inte riktigt står rätt till i alla lägen. Nu väljer Tv4 att ta bort alla program som ska visas i höst med Martin i. man stoppar inslepningar av nya Äntligen hemma. Visst är detta otroligt bra gjort. Man tar även in en oberoende partn som ska utreda allt detta runt Martin och hur tv4 har handskats med detta. Man blir glad att någon så stor kanal som tv4 tar detta på allvar, MEN kan inte låta bli att tänka - är inte detta lite väl sent på tänkt? Vad hande hänt om man hade tagit hand om detta tidigar? Hade många kvinnliga medarbetare sluppit ofredandet från Martin? Ja jag tror att många hade sluppit det. Om man inte hade valt att blunda så hade mycket inte hänt.


Kommer denna #metoo ändra på framtiden? Kommer det bli fler anmällningar? Kommer vi få bättre lagstiftning? Kommer mina tre små vackra tjejer slippa skriva #metoo på sina sociala medier om 20-30 år? Kommer tjejer slippa gå självförsvarskurser?

Ja detta kan endast framtiden visa. Fast om vi vill se en ändring måste vi också våga se sanningen i vit ögat och att ta tag i det utan att blunda, komma med ursäkter, lägga ner åtal!

Vi föräldrar måste lära våra döttrar att ingen har rätt att bestämma över din kropp, ta på dig när du inte vill. Att man som tjej har rätt att känna sig trygg i samhället. Sen har vi även ett ansvar att lära våra söner att det är inte okej att ta en tjej på rumpan i tunnelbannan, på ica mm. Att om en tjej säger nej så betyder det inte - jag är svår flörtad, fortsätt, utan det betyder faktiskt NEJ! 


Tjejer ska ha samma rättighter som killar. Ingen går fram till en dyngrakt kille och tänker att det är okej att våldta honom då han är full. Ingen går fram och våldtar en kille och skyller på att han gick med bar överkropp, så det var ju okej att ta på honom då! Ska man inte som tjej få testa sina gränser med alkoholl, bli för full, utan att bli någons sexobjekt den kvällen?  Ska inte tjejer få gå klädda i dom kläderna hon gillar och känner sig bekväm i?


Nej nu är det dags att vi ändrar på detta. Så regeringen ta fram en lagstifitning! Vi lär våra barn vad som är rätt och fel! Vi blundar inte längre! Vi ingriper! Vi stöttar! Vi gömmer oss inte mer!


Det enda som har varit negativit med att detta har kommit upp är alla minnen som kommer upp som man har förträngt, som man inte vill minnas. Många vänner till mig har tyvärr inte klarat det så bra. Självskadande, inläggningar, ångestattacker har det resulterat i. Men detta ska inte mina barn behöva gå igenom! Nu är det dags för ändring!


Tänk som så här folk - Ingen kan göra allt, MEN många kan göra något!

Av Linda - 21 oktober 2017 10:59

Att få känna denna lycka var något jag absolut inte trodde jag skulle få uppleva. Att hela sitt liv fått stå tillbaka och bli sviken gång på gång gör att man inte vågar lita på lyckan, eller ja man vet inte riktigt vad det är för lycka man kan känna. Att hela tiden gå med tankar om att när ska det krascha, när ska man bli sårda, sviken igen.

Igår blev det lite oroligt, men det löste sig snabbt. Att folk inte kan låta en vara, låta en få vara lycklig. Lägga sig bara för att bråka och förstöra är så otroligt dålig stil. Det visar bara vad man är för person. En person som inte kan se andra lyckliga.


När du kom in i mitt liv Marcus visste jag inte att det kunde kännas så här bra. Jag hade bestämt att leva själv och var nöjd med det. Sen hade ödet något annat i tanken. Hur du flyttade till en stad där du inte kände någon, för att sedan efter ett  1/2 år träffa mig måste ödet ha något i tanken. Nu ska vi bara låta känslor och tankar få komma. Du är den första som förstår mig på ett sätt jag aldrig trodde någon skulle kunna göra. Du lyssnar tålmodigt på mig när jag pratar om allt jag varit med om och hur jag fungerar som person. Du ger mig den uppmärksamhet och när jag behöver för att få känna att du verkligen är här för att stanna och att du ska visa mig att det går att lite på män igen. För mig spelar det ingen roll om alla andra män inte går att lita på, men jag måste kunna lita på dig. Veta att du finns där när livet stormar. Detta tror jag du kommer göra. Du skriver själv till mig att du ska bevisa för mig att jag kan lita på dig och att du är här för att stanna och inte tänker släppa mig i första taget.

Många av er vet att jag gillar detta med ödet, horoskop. Att livet är förbestämt på något sätt. Kan inte förklara hur livet kan vara förbestämt, men jag tror att det finns en plan för ens liv redan innan man födds.  Det jag har varit med om i mitt liv har format mig till den jag är idag. Att min uppväxt varit allt annat än bra har gjort mig till den omtänksamma, snälla, envisa och otroligt ärliga person jag är idag. Jag vill att alla ska må bra och få samma förutsättningar i livet oavsett vad man har varit med om i livet. Att det måste finnas en meninng med varför många får kämpa för att komma dit dom är idag, medans många inte behöver kämpa alls. Någon/något måste ha haft en plan med allt. Detta gör mig så nyfiken på livet och livets mening. Ja detta skulle jag kunna sitta och skriva om i timmar, men det kanske får bli ett helt blogginlägg om det tror jag. Livets mening.

Men tillbaka till detta med horoskop. Denna veckan har jag läst mycket i mitt horoskop och ja gud vad det stämmer. Det har stått om att jag ska satsa på att renovera en lägenhet eller flytta till något nytt och att jag skulle få veta det i mitten på veckan vilket som skulle vara bäst för mig. Och som ni vet så var det i onsdags som jag fick bekedet att jag har fått en lägenhet i dom nya lägenheterna dom bygger vid Lidåkerskolan.  Så jag får alltså en helt ny lägenhet. Sen har det stått om kärlek mycket, om hur ja ska träffa en person som kommer vända upp och ner på mitt liv. Någon som ska visa mig livet, någon ska få mig att släppa det förflutna. Ja Marcus heter han! Många tänker nu att man läser det man vill läsa i ett horoskop, att man tolkar det som man själv vill. Jo det finns väl en sanning i det också kan jag hålla med om. Men just dessa saker har stått så tydligt att det har varit svårt att tolka det på något annat sätt.


Idag kommer Flis hit. Ska bli roligt att få träffa henne och bara ha en lugn lördagkväll ihop. Ut och äta på hennes favorit restaurang/pizzeria här i stan. Roma! Sen köpa med godis såklart om denna tjejen får välja. Filmmys hemma i soffan ihop med Marcus och Flis kommer bli så mysigt känner jag.

Imorgon ska jag hämta mina två små godningar, för att sedan styra bilen till Skövde för några timmars lek på stellas ihop med min underbar vän Jenny som jag inte sett på så länge!!! För länge!!!! Jenny är för mig den syster jag inte fått. En underbar vän som finns där i i vått och tort. Man måste inte höras ofta, men man vet att man bara kan ringa mitt i natten när livet känns hårt.


Kommer ett blogginlägg till strax där jag bara kommer ta upp ett ämne som har varit uppe i media hela veckan.



Skaffa en gratis bloggwww.bloggplatsen.se